Min grundtes för det jag försöker säga på den här bloggen är att det är genom att fokusera på att göra lärjungar väl som hälsosamma församlingar uppstår, inte tvärt om. Finns ett sunt inre DNA och friheten från likformande yttre strukturer kommer en vacker mångfald av församlingar spontant uppstå och utbreda sig som följdeffekt av detta. En sådan rörelse går bortom det vi människor kan orkestrera. En av våra viktigare uppgifter är därför att släppa kontrollen. Bara så kan ”…Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen.” (Ef 3:10)

Församlingar som växt fram på det här sättet är något extremt kraftfullt. Inte för att de aldrig dör, utan för att de uppstår igen. De är inte begränsade till byggnader, former eller vissa nyckelpersoner. Eftersom strukturen inte bygger på lokala, yttre omständigheter slutar de inte att existera när människor flyttar eller sprids ut till nya platser – de tar bara nya former. Kyrkohistorien och samtida exempel visar detta. När den yttre strukturen bryts isär av tillexempel förföljelse blir de paradoxalt nog starkare och förökar sig än snabbare. Det var närvaron av denna struktur hos den tidiga kristna församlingen som gjorde förföljelsen i Apg 8 till en framgång för evangeliet istället för ett nederlag (Apg 8:1, 4). Människorna fortsatte att sprida sin tro trots att såväl mötesplatsen, den stora gruppen och ledarskapets bibelundervisning försvann. Denna typ av församlingar är som tickande bomber. De är bärare av en smitta, som om den kommer ut ur sitt skal, skakar om länder.

Upptäckten att varje enskild cell innehåller all information som behövs för att bygga upp kroppen är fascinerande. Vilken enorm rikedom och sprängkraft det finns i vårt DNA. Hur kraftfullt måste då inte det DNA som finns i en pånyttfödd människa vara. Hela kyrkohistorien – all den mångfald som Kristus har tagit sig uttryck i genom församlingens 2 000 år – ryms i komprimerad form i varje sådan människa. Allt skulle kunna börja om ur en cell, ur en liten och till synes obetydlig lärjunge i något avlägset hörn av världen. Denna potential bär du på som ny skapelse i Kristus (2 Kor 5:17).

För mig har det inneburit att jag börjat se med andra ögon. Jag har slutat leta efter framtiden bland det stora och synliga och istället ställt frågan: Var någonstans finns de lärjungar som är desperata nog att osjälviskt och uthålligt lyssna på Jesus och göra det han säger, oavsett vad det kostar? Och jag är övertygad, någonstans i vårt land, troligen i marginalen av såväl samhället som kyrkan, väcker Anden än en gång liv i den samhällsförvandlande rörelse Jesus startade.