Jag har tidigare konstaterat att jag tror församlingen byggs genom inre strukturer. Det som gör en samling människor till kyrka är ett verk av Gud i människan. Men hur ser ett sunt inre DNA ut i den enskilda lärjungen? Vilka aspekter är nödvändiga hos den inre strukturen för att hälsosamma, nya församlingar ska uppstå, fortgå och reproducera sig?
Som jag ser det är tre saker nödvändiga. I vårt sammanhang har vi valt att kalla dessa faktorer för: Jesus, Familjen & Uppdraget
Jesus
Det som förenar en kyrka är en gemensam kärlek till Jesus och längtan efter att lära känna honom som den han är. Jesus är bryggan mellan det gudomliga och mänskliga. Alan Hirsch säger: ”Det är en stor tanke att Jesus är Gud. Men en ännu större att Gud är som Jesus.” Det är genom att se på Jesus som vi förstår Gud.
I vår tids dragning mot relativism behöver detta ofta förtydligas. Självklart har varje människa just sin unika Gudsbild och Jesusbild. Men vill man lära känna någon kan inte den egna förförståelsen av den andre vara utgångspunkten. Så länge det är fallet umgås vi egentligen bara med våra idealbilder eller fördomar av personen, inte med själva personen i sig. Relation förutsätter att vi tar utgångspunkten hos andre. Vi frågar: Vem är du? Hur vill du bli förstådd? Vi tillåter den kontinuerliga process som sker när min bild av personen ständigt utmanas av nya möten. Varje par som varit med om hur en förälskelse utvecklats till en långvarig, hållbar relation känner till denna nödvändiga omställning i utgångspunkt.
Relationen till Jesus delar samma verklighet. För att upprätthålla ett sunt DNA räcker inte våra egna favoritbilder av Jesus eller mänskliga konstruktioner av den historiska Jesus. Jesus själv, så som han beskrivs i Nya testamentet, måste kontinuerligt möta och omforma vår bild av honom. Relationen till Gud genom Jesus förutsätter ett erkännande av att de tidiga lärjungarna rätt förstod och sant beskriver Jesus i de berättelser som vi idag kallar Nya testamentet. Bara där – i mötet med Ordet (Joh 1:1ff) – kan en verklig relation uppstå.
Familjen
Den andra delen av den inre strukturen handlar om syskonskap. En församling byggs upp av ömsesidiga relationer som har sin utgångspunkt i att vi blivit bröder och systrar genom mötet med Jesus. Detta syskonskap innebär också insikten om att vara del av den världsvida familj som Kristi kropp utgör.
När jag samtalat med människor om organiska församlingar dyker ofta frågan upp hur församlingar kan uppstå och fortgå om det inte finns något centralt ledarskap med övergripande kontroll över grupperna eller en gemensam praxis av att mötas till större gudstjänster. Den andra frågan är om det inte finns risk för att det blir en privat kristendom när man betonar lärjungaskap istället för att bygga kyrka. Här är svaret: Det gäller att från början göra lärjungar som i sitt DNA har insikten om att livet med Jesus per definition levs i relation till andra lärjungar. Det är tillexempel helt omöjligt att följa Jesu bud att ”älska varandra” ensam (Joh 13:34). Relationerna i sig blir det som håller samman, inte en gemensam verksamhet eller möten. Istället för kontroll lär vi att lärjungaskap innebär att ömsesidigt välja att stå ansvariga inför några andra lärjungar. Hierarkiskt ledarskap och centralt beslutsfattande ersätts av föredömen som genom att tjäna leder andra till ett liv under Jesu herravälde.
Finns detta DNA av syskonskap och av att bygga relationer med andra kristna kommer församlingsbildningar spontant uppstå, varhelst lärjungar lever sina liv, oberoende av yttre former. De kommer också söka kontakt och relation med övriga församlingsbildningar i sin närhet.
Uppdraget
Till sist: För att DNA:t ska vara intakt behövs en inre identitet av att vara del av Guds mission (Missio Dei). Gud har genom alla tider, från skapelse och till evighet, haft ett syfte, en mission med det Han gör. Denna mission har sitt centrum i Jesu död och uppståndelse och förmedlas idag till världen genom Kristi kropp – kyrkan. Men Guds mission varken börjar med eller är uteslutande begränsad till kyrkan. Missionen är inte en del av kyrkan, det är kyrkan som är en del av Guds genom alla tider pågående mission. Kyrkan har alltså inte ett missionsuppdrag, det är Guds mission som har en kyrka. Kyrkan är därmed mission till sitt väsen. Tar vi bort missionen går vi bort ifrån vår identitet som Guds folk.
Uppdraget, att vara smittad med Guds missionsvirus, behöver därmed vara del av själva DNA:t. Varje lärjunge behöver vara bärare av Guds hjärtslag för världen. Detta sätter riktningen. Församlingen är till sitt väsen inte samlande utan utsändande. Det betyder inte att man inte möts, men det sätter självförståelsen för varför man är till.
En församlingsgemenskap är därmed också något mer än det vi upplever på trevliga fikakvällar. Trevlig gemenskap är gott och bra, men det finns en typ av gemenskap som bara uppstår där människor gemensamt lever och tar risker för något större än sig själva. Församlingen är inte bara kompisgänget som samlas för att lira lite boll, utan laget som förenas kring en gemensam uppgift att ta hem ligasegern. Saknas delaktighet i denna uppgift kan en person visserligen vara med på samlingar, bygga relationer eller dela vissa värderingar, men han kommer inte att dela gemenskapen. Att dela risktagandet i att gå ut – att gemensamt leva ut och förmedla vidare vår tro bland nya människor utanför våra bekvämlighetszoner – kan inte ersättas av aldrig så många gemenskapsbyggande aktiviter i våra kyrkbyggnader.
Vad är då en församling?
Vad är en församling? Kort sagt: En Jesusfamilj på uppdrag.
Den växer fram, hålls samman och reproducerar sig eftersom varje person delar ett gemensamt DNA: Man älskar Jesus. Man älskar varandra som syskon. Och man älska världen men den självuppoffrande kärlek som drev Jesus att ge sitt liv för den.
