”Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig,
medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom.” Jes 53:4-6
”Synd att Jesus dog”, reagerade en liten tjej när vi samtalade om korset. Hennes kommentar gjorde att vi kom in på hur Jesu död inte var något snöpligt slut, utan centrum för allt Jesus hade kommit för att göra och hela världshistoriens centrum ur Guds perspektiv. I det samtalet fick jag vara med om det märkliga som händer ibland när man samlas tillsammans inför Guds ord. Sanningar som jag tycker jag redan kan fick nytt liv. Det blev påtagligt att korset inte är en unikt händelse i bemärkelsen att Gud gör något annorlunda än han brukar. Istället är det samma självutgivande kärlek som Gud ständigt, pågående utövat, fast som nu tar sig uttryck i sin mest koncentrerade form.
Före skapelsen existerar Gud i en ömsesidig självutgivande gemenskap mellan Fadern, Sonen och Anden. När Gud i sitt eviga rådslut beslutar att skapa världen är det en handling att av utge sig själv. I inkarnationen ”tömmer” Sonen sig och blir en människa. Och på korset ger han det yttersta, sitt liv för vår skull. Detta gör korset, inte bara till ett vittnesbörd om vad Gud gjort, utan framförallt till ett vittnesbörd om vem Gud hela tiden är: Den som ständigt, av evighet ger sig själv. Han är självuppoffrande kärlek. Du och jag står i en evig ström av självutgivande kärlek från himmelen.
Vad är då en lärjunge? Det är den människa som börjat gensvara på denna ström. Vi var skapade för att delta i Guds uttömmande, att ge oss själva till honom så som han kontinuerligt utger sig själv till oss. Livets mening är att bli indragen i denna dans av ömsesidigt självuppoffrande som av evighet existerat mellan Fadern, Sonen och den Helige ande.
Vad är församling? Det är vårt kooperativa uttryck av denna kärlek. Det är lärjungar som lever ömsesidigt utgivande till Gud och varandra.
Och vad är mission? Det är att dela Guds öppna sår, hans utgivande till en värld som ännu inte gensvarat. Det är att likt Jesus tömma oss själva för världen. Vi delar Kristi lidande, inte för att korsets skulle vara otillräckligt för att rädda världen, utan helt enkelt för att vi blir indragna i samma ständigt pågående förhållningssätt till världen som Gud själv har. Vi blir en del av hans mission, i hans ständigt pågående självuppoffrande. Därför har också vi ett kors att ta upp. Så länge vi är i denna värld, så länge ömsesidigheten saknas i självuppoffrandet, kommer vi lida tillsammans med Kristus. Det är vad vi är kallade till, det är vår mission.
Den praktiska konsekvensen av detta förstår jag som att Guds väg är uppochner mot hur vår värld fungerar. Storhet, seger, framgång kommer i Guds rike genom lidande och självuppoffrande. Det handlar inte om att bygga upp utan om att lägga ner.
Målet för en lärjunge är inte att bli en ”duktig” eller framgångsrik kristen utan att hitta sin väg att lägga ner sig själv för andra. Det är till vårt kors Jesus leder oss när vi börjar följa honom. Det är också så man gör lärjungar och hur ledarskap fungerar i Guds rike. Det är inte de smartaste eller mest kunniga som bäst gör lärjungar, utan de som ”bäst” ger upp sig själv för de som följer. Personligen kan jag vittna om hur det är sant i mitt liv. Det har funnits många människor igenom åren som jag sett upp till som föredömen. Men bland dem har det funnit några som kommit nära och lagt ner något av sig själva för just mig. Jag har varit imponerad många, men det är genom dessa jag har förvandlats. Frukten av att bygga upp sig själv inför andra är beundran, frukten av att lägga ner sig själv för andra är efterföljelse.
Jag tror detta också är sant om oss som församling. Ur mitt perspektiv är motivationen till församlingsplantering inte att bygga upp relevanta församlingar i människors närhet att komma till, utan att nya människor ska få uppleva Guds rike praktiserat ibland just dem. Att de mött Guds självuppoffrande kärlek, praktiskt uttryck, av människor av kött och blod i deras närhet. Det handlar egentligen väldigt lite om att förändra kyrkan, väldigt mycket om att förändra världen. Tyvärr tror jag ofta vi har en tydligare bild av vad vi försöker bygga upp än hur vi ska lägga ner oss själva. Vår process av att kontextuallisera evangeliet till nya sammanhang har handlat mer om vilken typ av kyrka vi ska bygga än hur Guds självuppoffrande kärlek ska ta sig praktiskt uttryck. Följaktligen betraktar också de utomstående det vi gör mer som att vi försöker bygga upp vår grej än att vi söker vägar att utge oss själva för dem.
Kyrkan verkar växa snabbast där den lider. ”Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde” sa Tertullianus. Kanske är det så för att det också är sådan Gud själv är i sitt väsen. Vi visar världen vem Jesus är, inte genom det vi bygger upp, utan genom det vi lägger ner. Det var ju så Jesus visade oss vem Gud är.
