Nästa tema som jag kommer skriva om kallar jag ”Nytt vin” och handlar om lärjungaskap, ledarskap och de inre livet med Jesus. Och låt mig få säga det (även om det kanske inte kommer se ut så utrymmesmässigt just på denna blogg): Måste jag välja mellan nytt vin eller nya säckar, väljer jag nytt vin. Hellre en stor, strikt strukturerad, traditionell kyrka som gör lärjungar än en husförsamling som inte gör det. Men om multiplicerande församlingsrörelser ska uppstå krävs en kombinationen av dem båda. Komplexiteten för vad kyrka är behöver sjunka till den grad att det blir greppbart för alla. Och den generella nivån för lärjungaskap behöver höjas tills lärjungar spontant börjar starta nya enkla församlingar.
Vår erfarenhet från Eskilstuna är att det är detta andra som är den största utmaningen. Även om det också är svårt för oss som har med oss ”kyrka” sen barnsben, går det relativt bra att dekonstruera de yttre strukturerna om du bara vill det tillräckligt mycket. Det är känslomässigt påfrestande, men genomförbart. Det svåra är att ersätta tomrummet som uppstår med ett mer djupgående lärjungaskap.
Sen jag började ana vart tankarna på ett organiskt församlingsliv leder har livet med Jesus blivit betydligt mer utmanande, både som ledare och lärjunge. Om reproduktion är den naturliga sättet för kyrkan att utbreda sig, och om reproduktion organiskt alltid sker nedifrån och upp (lärjungar som gör lärjungar, vilket leder till ledare som gör ledare, vilket leder till kyrkor som gör kyrkor, vilket leder till rörelser som gör rörelser), då kommer allt ner till mitt eget liv och följande fråga: Lever jag ett liv som är värt att reproducera?
Förutsättningen för varje ny rörelse är alltså lärjungaliv som är värda att reproducera. Så frågan är: Hur ser ett sådant lärjungaskap ut?
Jag vet inte om du märkt det än, men ur det här perspektivet växer ledarskap och lärjungaskap samman. Vi kan inte leda utan att följa. Men när vi följer Jesus är det också lika sant att vi kan inte följa utan att vi börjar leda. Lärjungaskap handlar i sitt väsen om att leda andra in i samma lärjungaskap. Det finns alltså inte två kategorier av kristna: ledare och efterföljare. Alla är vi samtidigt (i olika grad) både ledare och efterföljare. Så nästa fråga är: Vad händer med ledarskap ur det här perspektivet?
Det är vad jag tänkte skriva om under detta tema. Och till sist. Min ungdomskonsulent som ungdomsledare, Boppe Perham, sammanfattade i en mening lärjungaskap och ledarskap väldigt vackert som jag bara tycker blir bättre och bättre ju mer jag tänkt på det:
”Gå vägen så andra får lust att gå den.”
Det är vad vi ska göra från första dagen som nybliven lärjunge och fortsätta tills sista dagen som gammal (och förhoppningsvis av åren både vis och mogen) ledare.
