Jag måste få skriva något om vårt sommaräventyr. I två veckor besökte vi fem städer och försökte göra det Jesus säger åt sina lärjungar i Lukas 10. Har du inte sammanhanget klart för dig så är det där han sänder ut 72 stycken till byar och städer för att förbereda för hans ankomst. De ska förkunna Guds rike, bota de sjuka och finna ”fridens personer”. Håkan Hedlund som var en i gänget har redan skrivit lite om händelserna på sin blogg och varit flitig att uppdatera en facebook-sida. Läs det, det är inspirerande. Men jag tänkte också ge några bidrag från min horisont här framöver, och då främst kring vad detta gjorde med mig och med den process jag är i kring församlingens identitet (det som denna blogg mycket handlar om).

Bakgrunden till att vi kallat veckorna Lukas 10 var en nyläsning av just det bibelsammanhanget. Medan jag läst andra ord från Jesus som personliga tilltal in i mitt liv, har den här passagen under större delen av mitt kristna liv, av någon anledning, enbart förståtts som riktad till de lärjungarna som då, vid just detta begränsade tillfälle, fick höra Jesu undervisning. Men texten är full av principer och lärdomar som mycket konkret kan översättas in i vår tid. På många håll har just denna passage fått vara grund för pionjärt missionsarbete och nya multiplicerande lärjungarörelser.

Nu var vi inte 72 personer utan 7 (samt ungefär lika många barn) som reste runt. Dessutom utökades ”teamet” av fler som bor lokalt på de olika platserna och är med i de församlingar vi startar eller som bara snappat upp vad vi skulle göra och ville komma och vara med några dar.

Bön hos Hanna & Emil i Skiftinge

Upplägget var enkelt. På förmiddagarna träffades vi till bön och samtal. Oftast hemma hos varandra. Vi läste Guds Ord, delade vad vi varit med om, lyssnade på Gud och uppmuntrade och utmanade varandra att ta nya steg.

Sen försökte vi göra det. Två och två gick vi ut på gator, köpcentrum, badplatser, caféer eller knackade dörr i bostadsområden. Vi berättade att Gud är på riktigt och bad för de behov som vi mötte eller delade profetiska tilltal som vi upplevde.

Ibland var vi för fega för att få något gjort, ibland möttes vi av förakt och blickar som undrade vad vi höll på med. Men oftast var responsen nyfikenhet. Det finns en öppenhet och hunger efter andliga upplevelser och ständigt ville människor att vi bad tillsammans med dem (bara vi vågade fråga). Och ofta (om bara behoven var tillräckligt konkreta) fick vi se hur Gud grep in just där och då. Flera med smärtor upplevde helande. Andra fick ett profetiskt ord som uppmuntrade och talade till dem att Gud ser just dem. Några upplevde ”en behaglig känsla” som en kvinna uttryckte det. En nervös kvinna, orolig för sin flygresa, blev under bönen helt lugn och lämnade oss med trygga steg och en rak rygg. I smått och i stort– jag kan konstatera det som jag gjort tidigare: människor i allmänhet verkar uppleva Guds omsorg och kärlek när vi enkelt och med tro på Guds ingripande ber för dem, faktiskt oavsett om vi just då ser synliga resultat av vår bön eller inte.

Göran förklarar evangeliet för två telefonförsäljare som båda två, precis upplevt hur smärtan de haft lämnade när han bad för dem.

Målet med vad vi gjorde är dock inte bara att se människor berörda av Gud. Guds vidrörande leder ofta vidare till ett gott samtal och en öppenhet för evangeliet. Ytterst vill vi hitta fridens personer – människor som inte bara för egen del är nyfikna, utan som också är öppna för att bjuda oss till sin sociala sfär för ett långsiktig upptäckande av den Jesus som de just gjort en erfarenhet av. Vad vi lärt oss om att finna dessa personer tänker jag skriva mer om senare.

Till sist kan man väl konstatera att det är roligt med mission. Slitsamt, utmanande, obekvämt. Men kul. Livet med Jesus blir ett äventyr. Och precis som de 72 kom också vi ”glada tillbaka” (Luk 10:17) efter våra två veckor. En annan bieffekt av att göra mission tillsammans var också en fördjupad bild av vad kyrka är. Pionjär mission är mer än en ”outreach” eller ett tillfälligt äventyr. Det är knyter människor samman och formar syskonskap. Men även mer om det i ett senare inlägg.

Jag har blivit rejält uppmuntrad att fortsätta göra mission tillsammans med mina vänner. Hoppas du känner nått liknande av att läsa detta. Kanske är du som jag (liksom de flesta av oss som var med om Lukas 10) – jag både längtar efter det samtidigt som jag bävar inför det (Mest det första när man planerar för det och så blir det mer och mer av det andra ju närmare man kommer själva görandet. Min personliga frestelse är då att jag nöjer mig med att bli inspirerad av att prata om det, vilket jag brukar göra tills min fru tröttnar på mig och ser till att det blir lite verkstad också).

Detta är nog min viktigaste lärdom från sommaren. Det är inte så mycket att vänta på. Det är dags att börja göra det. Dags att tillsammans utmana varandra i risktagande för evangeliet. Att tillsammans hitta nya, kreativa vägar för mission i vår närhet. Detta är helt avgörande för om vi ska få se någon ny Jesusrörelse i vårt land. Och det är inte så komplicerat. Vi behöver inte vara många, två räcker gott. Och vi behöver inte åka någon stans, det räcker med att ”gå ut…”