Micael Grenholm ger i Dagen den 16 maj en utmaning till svensk kristenhet som heter duga: Varför inte sälja av våra byggnader och istället lägga resurserna på dem i samhället som verkligen behöver det? Gudstjänsterna skulle gott kunna flyttas hem i hemmen som vid den första tiden.

Utgångspunkten till sin artikel tar Grenholm i Linköping Pingstförsamlings förvärv av Cupolen för 28 miljoner – ett före detta nöjescentrum och danspalats. Det kan inte vara så lätt att bli exemplet för en allmän praxis i kristenheten som kritiseras, men jag tycker Pingstförsamlingens föreståndare Marcus Sönnerbrandt tar det bra. Han svarar utan att gå i onödig försvarsställning. Dessutom ger han en träffsäker bild när han beskriver hur han uppfattar Frimurarorderns lokaler och undrar om inte utomstående kan uppfatta våra kyrklokaler på samma sätt. Tyvärr drar han inte några längre praktiska konsekvenser av det, utan nöjer sig med att konstatera att han hoppas att Linköpings 150 000 invånare ska förstå att lokalen de just köpt är till för dem snarare än för pingstkyrkans medlemmar. Det låter fint, men nästan på gränsen till naivt.

Det jag dock har problem med i Sönnerbrandt svar är att han motiverar behovet av kyrklokaler med att det finns bibliska exempel på stora folksamlingar. Som om lokaler och folksamlingar var samma sak. När jag läser Grenholm inlägg ser jag inte att han är negativ till större folksamlingar. Själv har jag tappat räkningen på gånger då jag får frågan varför jag inte gillar stora möten. Vad jag vet har jag aldrig hävdat det. Men det verkar som att när man ifrågasätter invanda mönster som självklarheten av en egen byggnad så dras också automatiskt slutsatsen att man skulle vara motståndare till större samlingar.

Problemet är inte storleken på samlingarna utan att det finns en väsensskillnad i dagens sätt att tänka kyrka och tänket i Nya testamentet. Som kyrka idag samlar vi människor till det vi själva arrangerar. Då var kyrkan ett folk som gick med budskapet dit människor redan var. Då var uppdraget i centrum, nu är våra egna samlingar det. Den första församlingens gemenskap bars inte av två vingar – den stora offentliga samlingen och en mindre i hemmet – som Sönnerbrandt hävdar. Jag tror faktiskt inte den bars av någon samling alls, utan av en gemensam passion att vara en del av Guds mission. Som alla rörelser var inte samlingarna i sig deras uppdrag utan en konsekvens av uppdraget (se t.ex. ”gudstjänsten” i Apg 4:23-32). På grund av att vi är stöpta i en möteskristendom läser vi Nya testamentets beskrivningar av tillfälliga, stora samlingar på offentliga platser som en permanent praxis av gudstjänster i egna byggnader.

Vår strävan efter att över tid upprätthålla regelbundna stora samlingar på en av oss avsedda plats, kväver något av den dynamik som präglade Jesus och den första kristna rörelsen. Jesus talade periodvis för massorna, men långsiktigt gav han sig hän åt några få. När stora skaror kom satte han sig fortfarande ner med sina lärjungar (Matt 5:1). När stora skaror lämnade var det de närmaste lärjungarnas ställningstagande han var bekymrad över (Joh 6:66-68). Han visste att hans uppdrag var att göra lärjungar och att skarorna som samlades runt honom var en tillfällig följdeffekt av detta. Skarorna kunde i början av veckan hylla honom, för att i slutet av samma vecka håna (jmf Mark 11 och 15). Men låt mig gissa, till och med Jesus hade haft svårt att leva med den integriteten om han samtidigt haft en 28 miljoners byggnad att förvalta och som behövde fyllas med folk. Det är problemet med vår byggnadskristendom, inte stora folksamlingar.

Sönnerbrandt avslutar sin artikel vackert: ”Jag vill göra som den första församlingen. Jag vill fira gudstjänst tillsammans med alla heliga, mitt i stadens centrum och orättfärdighet. Där hör evangeliet hemma.” Det paradoxala är dock: Om drivkraften verkligen är att alla heliga i en stad ska samlas tillsammans mitt bland människor, så har Grenholms utmanande framtidsvision mycket större möjlighet att åstadkomma detta än fortsatt fokusering på bättre egna lokaler. För problemet är knappast att det saknas lämpliga byggnader. Det skulle enkelt gå att lösa. Snarare är hindret att vi fortsätter bygga in oss i våra separata byggnader. När vi tittar på hur vi använder våra pengar, energi och kraft är det uppenbart att vi är mer fokuserade på våra separata organisationers utveckling än på att gemensamt komma samman som Guds folk för att möta människor där de är.

Grenholm är skarp. Han utmanar samfunden att ta fram handlingsplaner för att göra om byggnadsförsamlingar till husförsamlingar. En sådan här förändring tror jag dock aldrig blir positiv om den sker uppifrån och ner. Den måste komma inifrån och ut. Men just därför behöver det han säger sägas, om och om igen.

I generationer har vi lärt nykristna att flytta bort från sin naturliga miljö och in i våra kyrkbyggnader. Tänk om vi som redan troende istället följt med och lärt nya troende att vara kyrka där de är. Kanske hade då lika många pingstvänner samlats i Cupolen när det var danspalats som nu när det blir en kyrkbyggnad. Hade inte det varit mer likt det vi läser om stora samlingar i Nya testamentet än det som nu sker?